Marken har återigen öppnat sig framför mina fötter, jag känner mig paralyserad. Det oundvikliga måste ännu en gång ske och det finns inget jag kan göra för att förhindra det... jag är arg på att livet kan vara så orättvist och att min fina lilla dotter ska behöva lida - igen. Jag vill skrika och gråta hysteriskt, istället sitter jag här och stirrar ut i luften.
 |
| liten prinsessa |
Jag borde veta vid detta laget att alltid vara förberedd på det värsta men likväl får jag en chock varje gång... Idag ringde dr Alf för att ge oss en uppdatering på hur vi skulle gå vidare med resultaten av Cassies höga tryck i ögonen. Självklart var både jag och Gary inställda på att det kanske skulle bli en operation men det var ett väldigt litet kanske och vi hoppade båda på bra nyheter - så blev det alltså inte denna gång utan en operation kommer att ske. Just nu vet vi inte när då Alf ska återkomma angående tid m.m. och det är just denna väntan som är outhärdlig och det kommer att bli en del sömnlösa nätter framöver.
Igår pratade jag med min äldsta bror om Cassandras många operationer och han sa något som etsade sig fast i mitt huvud "Minerva, det spelar ingen roll hur mycket vi gråter, skriker eller lider - är Cassandra sjuk och behöver opereras så kommer det att ske och det finns INGENTING någon kan göra åt det." Det är sant och på något sätt hjälper det mig att acceptera att operationen kommer att ske men det stoppar inte tårarna från att falla...
Ledsen att skriva ett så sorgligt inlägg men orkar inte prata med någon om detta och då hjälper det att skriva av sig.
/Minerva tillåter sig själv att må pyton idag för att imorgon kunna leva igen
