My husband is my hero!

Yes it’s true; that's why this post is dedicated to him (Gary is Irish hence the language).

Not only is he a great father to our wonderful daughter Cassandra but a wonderful husband as well :) Like most couples we've had our ups and downs but we’ve always remained in love; our relationship is filled with a lot of humor (yet again… he is Irish!) which makes everyday a little bit brighter no matter how dark things might seem.

We met in London 1999 and from the moment I saw him I knew that I wanted to know this sparkling person. Unfortunately for me I seemed almost invisible to him… ha ha I remember how difficult it was to get him to notice me, not that I actually know how to get people to notice me full stop; I’ve never been able to master that power (I am clueless when it comes to flirting). Anyway, I finally gave up and went about things like normal and THEN he noticed me… men are weird huh?!

Even though we’ve been together for 12 years we still find out new things about each other all the time, so strange… maybe it has something to do with us being so different, it’s rather funny as we always react to most things like night and day – it can be silly things as picking furniture or bigger things like politics. I do think though; that our differences stop our relationship from becoming dull and boring.

my 2 great loves

Today was one of those days that made me realize what a great guy my hubby is! We were on our way to do some food shopping and had to make a quick stop by the post office but we couldn’t get there as a very long lorry was stuck in the middle of the road. A stressed lorry driver was trying to reverse to make a delivery but had somehow managed to get stuck in a curve. A line of cars had formed and we could hear the sound of car horns; a few people had stepped out of their cars to get a better view of the poor lorry driver. I felt so bad for him as I could only imagine how he felt and the look in his face was pure devastation. It was infuriating that people were so heartless and were trying to make him move out of the way by shouting and sounding their car horns; but not a single soul offered their help, until we got there that is! Without hesitating Gary got out of the car and ran up to the driver to ask him if he needed a hand reversing, you could see the relief in the lorry drivers face as Gary started waving his arms to direct him where to go. Within a few minutes the road was clear and I wondered how long the guy would have sat there if Gary wouldn’t have offered him help.

This might not sound like a lot to you but in my eyes things like this show the character of a person and Gary is my hero!

/Minerva hasn’t stopped smiling since her husband helped a man in need

ZZZZzzzz

Tänk vad lite sömn kan göra underverk! Sov halvdåligt i natt men tog igen det under Cassies tupplur (2h!) och vaknade på ett strålande humör! Ängrar och annan ångest var som bortblåst - härliga sömn!

Ok nog med lyriska utfall, tänkte berätta att jag har påbörjat operation "bliavmedängrar" och har hittills spenderat 700 kr på produkter som ska hjälpa mig att bli av med de små äckliga krypen. Känns bra att ha satt igång med utrotningen och först nu kan jag slappna av och tänka på andra viktigare saker hehe. Hade tänkt att ladda upp en bild på dem men ångrade mig eftersom jag inte vill att ni ska bli alltför äcklade, dock kan ni klicka på följande länk om ni är riktigt nyfikna på hur de ser ut http://www.anticimex.com/se/Privat/Skadedjur/Skadedjurskategorier1/Angriper-mat--textil1/Palsangrar/

Imorse var vi hos läkaren igen med Cassandra då hon återigen har tappat sina linser...ja ni läste rätt - linsER. Den ena tappade hon när hon lekte med sin pappa i fredags. Gary ringde mig lite smått hysterisk på jobbet och berättade att Cassies lins hade poppat ut på mattan, han hade böjt sig ner för att plocka upp den men C var snabbare och kvickt som ögat (höhö) hade hon, till Garys förvåning, stoppat linsen i munnen! Haha jag ser hela scenariot framför mig och kan inte sluta fnissa - en galen Gary som jagar C och försöker få henne att öppna munnen. Cassie, envis som satan, smakar länge och väl på sin lins (40 min) innan hon bestämmer sig för att den inte smakade något vidare och spottar ut den. På lördag morgon vad det dags för lins nr 2 att poppa ut, varför vet jag inte - antar att den bestämt sig för att jävlas den med! 

I alla fall, vår käre dr Alf var bortrest idag och vi fick nöja oss med dr Hård (ojojoj ni skulle bara veta hur kul Gary har haft åt hennes namn...boys will be boys!) som tyvärr inte spelar i samma liga som Alf. Tack vare sjuksyrran Lena lyckades både lins 1 och 2 bändas in i Cassies ögon, men åh vad ledsen hon var :( usch. Jag började så klart grina jag med eftersom det tog så lång tid innan de fick in linserna och stackars Cassie skrek sig hes i ren ilska. Som tur är kommer det inte alltid att vara så här jobbigt då vi har diskuterat andra lösningar bl.a. att operera in linserna men då måste trycket vara stabilt.

Annars då? Tja.. inte mycket faktiskt, har slutat jobba och ska spendera all min lediga tid på diverse lekplatser samt städa ihjäl mig hemma.

/Minerva tycker att lite humor gör livet lättare även när det är jobbigt!

Regn ute, regn inne, regn i sinne

Kanske inte så mycket regn inne, eller i sinnet för den delen hehe meeen idag har jag gjort en äcklig upptäckt hemma. De äckligaste av de äckliga skadedjuren ni kan tänka er... ÄNGRAR (ok, jag förstår självklart att råttor är äckligare men just nu känns det som just dessa är de äckligaste i världen)!!! Oh fy fan vad de är äckliga... larver som i mitt hem snuskar runt bland mina fina ulltröjor och lämnar dem fulla med hål när de har käkat färdigt buhu. Jag har fobi mot småkryp över lag och när jag hittar en hemma får jag lust att slänga allt... och då menar jag ALLT, flytta och köpa nytt - inte realistiskt dock. Har ni råkat ut för dem? Jag har googlat loss hela kvällen för att se vad man kan göra för att bli av med dem men inte lyckats hitta någon direkt snabb lösning. 

Imorgon börjar operation "bli-av-med-ängrar" och så fort IKEA öppnar ska jag bege mig dit och köpa en massa plastlådor med lock samt förvaringspåsar/säckar för filtar m.m. Jag tycker att det är extra jobbigt eftersom Cassie kryper runt på golvet hela dagen och käkar det mesta hon får tag på, min mardröm är att hon får tag på ett av av krypen och käkar upp den urgh och blääää, ryser bara jag tänker på det. Om ni har tips på vad man ska göra för att få bort dem så ber jag er att SNÄLLA dela med er av dessa då jag är desperat!

Nu är det läggdags och jag är säker på att de äckliga krypen kommer att besöka mig även i sömnen.

/Minerva ska fylla sin hjärna med vackra tankar innan hon sluter ögonen...

Eländiga måndag

Sällan har jag dagar fyllda av irritation och skumma händelser men idag var ett undantag. Det var en ganska så påfrestande dag och först nu har jag kunnat slappna av och ska strax gå och sova. Verkar som om människor omkring mig har blivit lite snurriga, kanske är det vädret, kanske är det måndag? Inser att jag enbart efter rubriken redan har förlorat läsare hehe. Nåja läs om min eländiga dag om ni orkar...

• Cassies lins ramlade ut i helgen - IGEN men eftersom mottagningen är stängd över helgen var vi tvungna att vänta tills idag innan vi kunde träffa läkaren. Trötta efter en sömnlös natt (C var uppe och kräktes mest hela kvällen) bar det iväg mot sjukan för att få in linsen och som vanligt vann Alf även denna match mot Cassandra och linsen, självklart blev det även lite gråt o lite bråk no biggie!

• Kom hem till ett mycket olustigt mail från en närstående person vilket gjorde mig upprörd och ledsen - ingen bra början på dagen med andra ord.

• Cassandra vägrade sova och var allmänt gnällig (egentligen inte så farligt men är man själv trött blir minsta lilla motstånd superjobbigt)

• Åkte till jobbet och hade en lagom stressig dag. En ytterst osympatisk kollega fick ett  utbrott på mig vilket resulterade i att jag fick ett utbrott tillbaka - med all rätt vill jag tillägga då jag blev anklagad för att ha begått ett misstag som senare visade sig inte var mitt fel.Skulle kunna skriva ett helt bloginlägg om detta men har redan tjatat ihjäl Gary om det så orkar inte. En sak som jag ångrar är dock att jag började grina.... efter att kollegan gått självklart! När jag blir riktigt rasande kommer de där jäkla tårarna fast jag inte är ledsen utan ARG. Pinsamt och lite jobbigt då en kvinnlig kollega kom in precis när vattenfallet började ha ha. Äsch orkar inte riktigt bry mig längre men antar att jag kommer få en och annan blick imorgon och det kommer säkerligen skvallras om mig och mina tårar under fika rasten. Jag bjuder på det :)

Så kära läsare nu har jag klagat färdigt och lovar att bjuda på mer intressant och rolig läsning inom snar framtid.

/Minerva går och lägger sig och ska imorgon vakna lycklig och utvilad!

TGIF

Åh äntligen fredag! Känns som om denna vecka har varit väldigt lååång, tycker ni inte? Ser fram emot helgen då jag har hört rykten om att det ska bli fint väder...

Dagen började med en snabbundersökning av Cassies ögon på Mölndals sjukhus och för att fatta mig kort angående detta (känner att jag tjatar om dessa ögon hehe) så vill jag meddela att allt ser bra ut!

Har de senaste dagarna haft mycket svårt för att sova ordentligt om nätterna och jag vaknar hela tiden och känner mig allmänt rastlös. Idag fick jag reda på att det har varit fullmåne några nätter i rad vilket alltid har påverkat mig. Känner ni av det? Häftigt att månens gravitationskraft kan påverka lilla människan :)

Fundera på om jag ska dela med mig lite av min och Garys vardagsdramatik till er... mjah... eh... OK!

Det gäller nattsömnen, inte min, inte Garys men Cassandras. Tyvärr har jag kommit fram till att det är Cassandra som bestämmer i mitt hem, förr var det jag men nu har hon fått ta över detta ansvar. Gary och jag är oense angående Cassandras sömn. Han vill att hon ska sova i sin spjälsäng i sitt rum, problemet är att Cassie inte vill sova själv i ett rum eller i en spjälsäng... eftersom jag vill vara henne till lags (ehm... på gott och ont) har hon fått sova i min och Garys säng. Cassie har växt ganska mycket över sommaren och är inte lika mini som hon var när vi började med detta så nu har det börjat bli problem... Gary får inte plats i sängen längre (sorry babe) och han har börjat sova i vardagsrummet på soffan (jag veeet, jag är en elak fru!). Under flera månader var Cassie sjuk och hade ont i magen vilket gjorde att hon fick sova hos oss men nu har det blivit mer en vana än att hon fortfarande har ont dock är det svårt att bryta vanor. Hur gör ni? Det måste bli ändring på detta snart för Garys rygg håller på att paja.



sleeping beauty - så länge hon får sova i mammas säng!


/Minerva vill ha en glad Cassandra och en glad Gary... kan man få allt?

Regn och ögonläkare

Gick och lade mig till ljudet av regn i natt och det var så mysigt! Älskar att höra ljudet av droppar som smattrar mot fönstret, inte lika roligt att vakna till dock. Tittar ut och önskar att dagen kunde vara som igår, en riktig sommardag, hur oväntat var inte det? Nåväl, inte mycket att göra åt utan det är bara att gilla läget.

Jahopp, idag var det dags igen för dr Alf att kika på Cassies vänster öga. Varje gång vi träffas frågar han hur vi tycker att det har gått (med ögat alltså) och oavsett vad vi svarar lyckas utgången nästan alltid bli tvärtom mot vad vi tycker, väldigt konstigt hehe. Jag sa därför till Gary innan vi gick in till honom att vi gemensamt skulle berätta att ögat såg svullet ut och att vi inte tyckte det såg vidare bra ut - kanske skulle detta förbättra Cassies chanser att få lite bra nyheter? Ni förstår väl att jag egentligen inte tror på detta men något måste man roa sig med i väntan på svar... Dr Alf tittade ordentligt på ögat och sa "det ser jättefint ut! Ingen vattensvullnad eller disighet!" jag började omedelbart skratta och berättade för honom angående min teori och han var benägen att hålla med mig. Jag slutade dock att skratta så fort han berättade att ögat var så pass bra att han kunde sätta in linsen... BLÄ! Cassie var för trött för att riktigt kämpa emot och grät bara lite denna gång, puhh! Nu ser i alla fall pyret och alla mår super oavsett väder!

/Minerva tillåter sig att vara bekymmersfri och lycklig idag och återgår till att oroa sig imorgon.

Cassandras story del 6 - sista delen!

Det var som om marken öppnade sig framför mina fötter och jag hörde ingenting längre. Jag satt och ammade samtidigt som läkaren berättade detta och jag tittade ner på lilla Cassandra och kände att jag inte visste vilken bebis jag hade i mina armar. Vem var hon? Jag började gråta hysteriskt och kunde inte ta till mig vad läkaren hade sagt. I mitt huvud tänkte jag att de hade fått fel svar. Cassandra hade INTE T21, absolut inte, det var omöjligt. Det är ju bara gamla kvinnor som får barn med det... inte jag, inte Gary, inte vår Cassandra. Nej de hade gjort fel. Läkaren var empatisk och försökte säga "rätt" saker men inget hon kunde ha sagt skulle vara rätt. Kerstin kramade mig och tittade oroligt på mig och visste inte vad hon skulle säga. 

Barnläkaren: jo, det var en sak till... genetikerna vill att ni lämnar fler prover eftersom de inte kunde fastställa det där med två kön.

Jag: Vad pratar du om? Vadå två kön? Ni är inte kloka, det var ju du som skrev gosse på remissen istället för flicka!!! Ni gör ju fel hela tiden, ni har säkert fått fel provsvar angående Trisomi 21 också!

Barnläkaren: oj förlåt, glöm vad jag sa, jag ska ringa dem genast och ställa saker och ting till rätta. Dessvärre är det inget fel med provet angående Down Syndrom.

Det var för mycket att hantera och jag bröt ihop fullständigt. Det slutade med att vi blev inlagda på neonatalen igen och de skickade efter en psykiatriker. De ordnade så att en sjuksyrra skulle ta hand om Cassandra så att Gary och jag kunde vara själva och prata igenom allt i väntan på psykiatrikern. Gary och jag grät och höll om varandra. Vad skulle vi göra nu? Cassandra skulle aldrig göra allt som vi hade planerat... högskolestudier, flytta utomlands, resa m.m. Kände vi någon som hade Down? Jag hade bara bilder av en kille som bodde på min gård när jag var liten, han brukade alltid bråka med oss och var allmänt läskig. Gary hade också någon från sin barndom som han kände till men ingen av oss visste egentligen vad vi hade att vänta oss. Vad skulle våra familjer säga? Jag visste att jag aldrig skulle orka  berätta för min mamma. Vi bestämde oss för att åka hem en sväng för att hämta lite kläder, jag såg hur misstänksamma sjuksyrrorna såg ut när vi sa det till dem... antar att de trodde att vi aldrig skulle komma tillbaka. På väg till bilen bestämde jag mig för att ringa min bror och berätta. Jag grät och grät och skrek i telefonen.

Jag: det är så hemskt... jag måste berätta något så fruktansvärt hemskt för dig om Cassandra

Bror:Vad har hänt? Var det provsvaren?

Jag: Cassandra har Down Syndrom!!!

Bror: Men Minerva, det gör väl ingenting. Hon är er dotter och ni älskar henne. Det viktiga är att hon mår bra!

Med de orden kom jag tillbaka till verkligheten. Jag hade innan tänkt de mörkaste tankarna och ville inte leva längre. När min bror sa det förstod jag att allt skulle ordna sig på något sätt. Jag bad honom berätta för resten av familjen och jag bad honom säga att jag inte var redo för  samtal och frågor, jag skulle höra av mig till dem när jag kände mig redo.

Under tystnad åkte vi hem. Några timmar tidigare hade världen och vår familj sett så annorlunda ut. Nu var allt mörkt och vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen eller hur framtiden såg ut. På något sätt kände jag mig skyldig gentemot Gary också... var det mitt fel att C hade syndromet? Hade jag kanske gjort något fel när jag var gravid? Spelade min ålder någon roll, 33 år... var det så gammalt? Jag kände mig misslyckad som kvinna och jag hörde hela tiden min mors röst i mitt huvud "du borde inte dricka alkoholfri öl eller, det kan vara skadligt för fostret!" och även det jag nämnde tidigare "... litar du 100 % på läkarna Minerva!?".

Psykiatrikern kom till avdelningen ganska sent på kvällen och när han väl kom hade Gary och jag redan bearbetat det svåraste, nu satt vi istället med en massa frågor. Hade läkarna vetat att hon hade syndromet? Vilka visste, vilka visste inte? Vi berättade för honom om ultraljuden och att vi blev nekade fostervatten prov, och han tyckte att vi skulle prata med de läkarna och eventuellt anmäla dem eftersom man enligt lag aldrig får vägra någon fostervatten prov. Det var skönt att kunna prata med honom om mina tankar och farhågor. Som person har jag väldigt svårt att öppna mig för främlingar, har alltid varit en mussla och pratar inte gärna om personliga saker med vem som helst. Nu kändes det dock som om det var för mycket att klara av själv och det var som om orden bara forsade ut ur munnen på mig, kunde inte sluta prata helt enkelt. Den kvällen fick jag lite lyckopiller som skulle hjälpa mig att sova. Det gjorde det också.

Morgonen efter vaknade jag och var övertygad om att allt var en mardröm… Cassandra var åter hos mig och jag tittade på min lilla tjej och såg helt plötsligt att det nu var tydligt att hon hade DS. Hur kunde jag inte ha sett detta tidigare? Hon gav mig ett flyktigt leende och alla negativa känslor försvann omedelbart och lyckan infann sig igen. Ingenting skulle få mig att inte älska min Cassie. Livet såg helt plötsligt ljust ut igen, Gary och jag tittade på varandra sedan tittade vi på Cassandra och vi utbytte blickar av kärlek.

EPILOG

Tiden efter beskedet fylldes av habiliteringsbesök, kuratorer, psykologer, sjukgymnaster m.fl. Det visade sig även att Cassandra hade utvecklat efterstarr samt glaukom, allt som allt har hon hittills opererats 7 gånger och det är inte säkert att hon slipper ännu en operation. Linserna kämpade vi med i flera månader och jag blev en mästare på att sätta in dem samt ta ut dem men när Cassie var 8 månader började hon att säga ifrån och nu går det inte alls att sätta in dem. Vi får åka till läkaren varje gång de trillar ut eller behöver bytas eftersom vi behöver hjälp med att hålla fast henne samt få linserna att stanna inne. Cassandras profylax ställde även till med problem för magen och hon hade kolik i 4 månader. Hon slipper dock medicinering idag eftersom vidgningen av njurbäckenet har gått tillbaka (!?).

Det har inte alltid varit lätt och ibland undrar jag hur vi överhuvudtaget har överlevt. När vi bodde i Stockholm hade vi ingen familj i vår närhet som kunde hjälpa till med praktiska saker så vi bestämde oss för att flytta till Göteborg eftersom en stor del av min familj bor här. Tyvärr mottogs inte beskedet om att Cassie har DS så bra av min mor som fortfarande kämpar med att acceptera detta. Gary och jag får stöd på olika sätt av olika människor. Gary har främst sin familj som har varit underbara dock bor de på Nord Irland. Jag har haft min bror som har varit fantastisk och min far som inte bryr sig om att Cassie har DS, i hans ögon är hon underbar oavsett J. Flytten gjorde att vi förlorade många vänner (egentligen förlorade vi kanske inte dem men avståndet gör att man inte kan träffas särskilt ofta) och bekanta. Vi försöker att bygga upp vår kompiskrets igen och nu när allt mer eller mindre har lugnat sig, gällande operationer m.m. har vi en massa tid att umgås med Cassandra. Hon är mitt ljus och gör mitt liv värt att leva! Det spelar ingen roll att min utbildning får ligga på is tills hon mår helt bra, det viktiga är att Cassandra finns. Hon gör mig och Gary lyckliga varje dag och vi har blivit mer ödmjuka och inte lika hetsiga när det gäller vardagliga ting.

Ni får gärna kommentera inläggen jag har skrivit och eventuellt ställa frågor. Det är roligt att så många har följt Cassies berättelse J

Cassandras story del 5

Väl hemma igen börjar Gary och jag diskutera kromosom testet… vad kunde det tänkas vara? Vi hade ju gjort KUB test m.m. så vi ”visste” att det inte var Trisomi 21 i alla fall… kärleken till Cassandra var enorm och det spelade egentligen ingen roll vad läkarna kom fram till, det var ovissheten som var jobbig.

Min mor och hennes sambo var på besök en sväng för att beundra lilla underverket och jag kommer ihåg att min mor sa vissa irriterande saker som jag inte alls ville höra.

Mor: Jag tycker att hennes ögon ser lite konstiga ut…

Jag: Alla prematura har lite skumma alien ögon.

Mor: Hennes tunga är så lång och spetsig! Är ni säkra på att det inte är något fel? Litar ni 100 % på läkarna Minerva!?

Jag: Det är inget fel på hennes tunga, sluta tjata nu!

Det var dags för vårt andra möte med ögonläkaren för att få vidare information om operationen. Denna gång gick det bättre och läkaren förklarade att det var en ganska enkel operation som innebar att man med laser skulle ta bort gråstarren samt operera in linser i båda ögonen. Vi nöjde oss med detta svar och det kändes skönt att vi visste vad det skulle innebära. Tiden för operationen närmade sig och vi åkte till Karolinska för att träffa narkosläkaren som skulle ta prover och annat. Det var ett lite märkligt möte dock eftersom det första han sa till Cassandra var "Men, du har ju ingen liten mun och liten haka!". Jag frågade honom varför han sa så och han berättade att han hade läst journalen där någon hade skrivit att C hade liten mun, spetsig tunga och liten haka... Det var tydligt att han ångrade att han överhuvudtaget hade nämnt det och han ville inte prata mer om det utan sa att vi skulle prata med läkarna på avdelningen istället. 


Kirurgen som skulle operera Cassandra berättade för oss om hur proceduren skulle gå till och det var inte alls som ögonläkaren tidigare hade sagt. Det visade sig att de för hand skulle föra in linser i båda ögonen som vi efter operationen skulle lära oss att hantera... dvs vi skulle sätta in linser på morgonen samt ta ut dem på kvällen. Cassandras första (av många) operation utfördes 14 maj 2010 och hon var bara 5 veckor gammal. Orkar inte gå igenom känslor kopplade till detta då det var traumatiskt för både henne och oss. Direkt efter operationen blev vi skickade till Danderyd för observation. 3 dagar senare skulle vi träffa Kerstin och barnläkaren som skulle ge oss resultaten av blodproven.


Vi träffade som vanligt Kerstin först för att klara av vägning m.m. något var dock annorlunda med henne... hon betedde sig konstigt, hon hade svårt för att ha ögonkontakt med mig och var inte alls sig själv. Jag visste då att hon hade provsvaren men inte ville säga något. Barnläkaren kom och nu var det alltså dags för våra svar.


Barnläkaren: Jo, ehm.. vi har funnit att Cassandra har en kromosom avvikelse
Jag: ok, vad är det för något? Vad har ni kommit fram till?
Barnläkaren: Det är inget genetiskt men vi har funnit att Cassandra har Trisomi 21
Jag: VA???
Gary: what is she talking about? I don't understand...
Barnläkaren: Cassandra har Down Syndrom.


fortsättning följer...