En omtumlande vardag

Oups, då har det återigen gått mååånga månader sedan jag senast skrev något här, det är inte så att jag egentligen försummar bloggen utan mer att jag inte har haft så mycket drama i mitt liv att rapportera (?). Eller, förresten det har jag visst det men äh, orkar inte alltid älta allt här he he.

Så här glad är Cassie när hon mår bra!

Under flera månader har lilla Cassie varit frisk och ögonen har hållt ett stabilt tryck vilket har varit helt underbart! Hon har tränat ögonen och börjat se riktigt bra (inte helt bra men bra för att vara C i alla fall). Jag har slappnat av gällande operationer och andra tråkigheter så pass att jag har försökt att hitta problem i mitt eget liv enbart för att jag är så van vid att ha något att stressa över, knäppt va?

Nåväl, nu när jag äntligen har lyckats att lägga stressen bakom mig kommer den tillbaka igen i form av en OPERATION!! Argh! Jag blir så trött på det men vet att det var oundvikligt. När människor omkring mig har frågat om Cassandras ögon och framtida operationer har jag lugnt och sansat svarat att det med 100% säkerhet kommer att ske fler operationer. Jag förstår inte varför jag blir så chockad och ledsen när jag får mina farhågor bekräftade... borde jag inte ha väntat mig detta? Det känns som om jag har fått en fet smäll i magen samtidigt som jag tappar balansen. Det är inte rättvist att Cassie ska hållas instängd fram tills operationen pga infektionsrisken, det är inte ens säkert att hon kan opereras denna vecka, det kan dröja tills nästa torsdag. Vet ni hur jobbigt det är att underhålla en 2-åring som är fylld av energi hemma?? Det är typ omöjligt och jag vet inte hur det ska gå. Det tråkigaste av allt är att hon inte kan börja på förskolan som vi har väntat så länge på... inskolningen skulle ha skett idag men måste skjutas fram till... jag vet inte!

Vanligtvis brukar jag inte tycka om när man tycker synd om andra människor men jag tycker faktiskt synd om Cassandra. Lite synd är det också om mig och Gary men mest om Cassie så klart. Om några månader går vårt andrahandskontrakt ut och vi blir hemlösa, men vem orkar egentligen bry sig?

Äsch jag ska sluta upp med den patetiska självömkan och skaka av mig alla negativa känslor för att istället bli "inför-operationen-känslokalla-robotsmorsan-som-ingen-vågar-ifrågasätta" växlat med "röda-ögon-jag-tjuter-hur-mycket-jag-vill-Minerva".

/Minerva går och lägger sig bekymrad för att imorgon vakna pigg och glad...