Cassandras story del 4 (tiden innan beskedet T21)

Samma läkare besökte oss dagen efter för att utföra de dagliga kontrollerna av Cassie dock kom hon inte ensam. Hon hade med sig överläkaren…(!?) Jag bestämde mig för att inte gå till attack direkt eftersom jag vet hur sådana gubbar fungerar (hehe fördomar, jag?) De genomförde kontrollerna och pratade lite allmänt om Cassandras hälsa och precis innan de skulle gå frågade jag om överdoseringen. Gissa om överläkaren hoppade till när jag nämnde den, antar att han hade hoppats på att vi helt hade glömt bort den. Jag frågade efter detaljer om hur det hade gått till varför ingen satt sig ner med oss och gått igenom biverkningar m.m. Först då kom rullningen igång och han säger att han ska beställa prover och anmäla ”sig” själv till Lex Maria och oj oj oj vad de skulle utreda! Inte nog med att ett fel har begåtts nu ska stackars Cassandra utsättas för flera blodprov för att utesluta andra biverkningar. Allt kändes fruktansvärt falskt och jag gillade helt enkelt inte sättet vi bemöttes på.

Om man begår misstag med doseringar eller dyl och det drabbar mig så är det faktiskt inte hela världen men när min lilla prematura dotter blir lidande då väcks lejoninnan i mig och jag blir arg bara jag tänker på allt som kunde gått fel!

Nåväl, tiden gick och Cassandra växte ordentligt och blev starkare för varje dag. Gary vantrivdes på sjukhuset och kallade det sitt fängelse. Jag däremot älskade att ha så mycket personal tillgängliga i fall något skulle hända. Mina hormoner levde rövare och jag har aldrig varit så hispig i hela mitt liv! Ena stunden grät jag oavbrutet för att jag inte vågade sova i fall Cassie skulle gråta och jag inte skulle höra det (ehh.. nu vet jag bättre, gråter hon så hör jag!) så jag envisades med att hålla henne i handen under tiden hon och jag sov (mycket obekvämt, rekommenderar det inte.). Andra stunden satt jag bara och stirrade på min underbara kreation och tjatade om hur vacker och otrolig och… ja ni förstår nog. Inte ett endaste beslut kunde jag ta under denna tid blev t.o.m. lite trög (amningshuvud). Jag måste även komma ihåg att berätta om sjuksyrrorna, de var änglalika och otroliga!! Heeelt underbara och naturligt empatiska och inte ett dugg otrevliga. Speciellt några stjärnor lyste extra starkt: Anna-Karin Lundin och Kristina. Kommer aldrig att glömma dem eftersom de är födda till att jobba inom vården, blir alldeles lycklig av att bara tänka på dem! Dessa underbara kvinnor kunde jag fråga om allt och många gånger fick de se mig gråta ”fulgråten”, ni vet den gråten som gör att man grimaserar och snorar lite läckert?

Eftersom lilla C växte och frodades som hon skulle och Gary och jag tog hand om sondmatning, medicinering m.m. sade läkarna att vi var redo för hemsjukvård så vi blev tilldelade sjuksyster Kerstin, även hon en liten pärla som inte enbart brydde sig om pyret men även tog hand om oss J. Vid utskrivningstillfället gjordes en kontroll av Cassie för att fastställa att allt var ok. Det var något skumt dock eftersom läkaren inte kunde genomföra en ordentlig ögonkontroll... jag tyckte att det tog jättelång tid och frågade om det var något fel men hon sa bara att pga Cassie hade mörka ögon var det svårt att se reflexen. Hon tillkallade en kollega som skulle hjälpa henne med kontrollen, han sade samma sak dock märkte jag att de utbytte blickar sinsemellan och jag var genast misstänksam. Som mor känner man på sig när något inte stämmer. Vi fick en remiss till ögonläkaren för vidare kontroll.

Hemma fungerade allt ok, Cassandra verkade må bra men jag märkte att hon inte härmade mig när jag t.ex. sträckte ut tungan. Tiden kom då vi skulle på återbesök för att kolla ögonen (under denna tid hade vi även hunnit med många besök på njuravdelningen). Läkaren vi träffade var ganska stressad och tog emot oss lite kyligt och tog en snabb titt på Cassandras ögon.

Läkare: Jaha, hon har dubbelsidig cataract

Jag: va? Jaha och vad innebär det?

Läkare: hon måste opereras och det snart.

Jag: ok...

Både Gary och jag var i chocktillstånd och en sjuksyster tog med oss ner till avdelningen där Kerstin var. Vi berättade vad läkaren hade sagt och eftersom vi var så chockade ringde Kerstin läkaren för att få en ny tid så att hon kunde förklara mer ingående hur operationen skulle gå till samt svara på våra frågor. Cassandras läkare bad oss lämna blodprov för kromosom analys, detta görs tydligen med automatik om barnet har flera markörer, i vårt fall njurbäckenet och ögonen, som påvisar att fler än en sak är knas. När hon skrev remissen till lab skrev hon dock fel istället för att skriva flicka skrev hon gosse... detta var i sig ingen stor grej så vi strök bara över det och skrev flicka dock skulle det visa sig skapa problem senare.

 

Fortsättning följer...

Cassandras story del 3

Nu var det hög tid för kejsarsnittet och jag var både livrädd och förväntansfull. Rädslan gällde främst Cassies hälsa, skulle hon skrika eller vara livlös? Förväntan var ju att äntligen få träffa henne fast hon antagligen skulle vara väldigt liten och ynklig i vecka 32…

Gary var som sagt lite hispig innan operationen (vilket man kan förstå!) men väl nere i operationssalen blev han lugn, däremot blev jag lite halvgalen J. Kanske hade det att göra med att det fanns ca: 15 personer i operationssalen (!?) eller kanske att jag inte hade någon kontroll över vad som skulle hända… Skrattar lite för mig själv när jag tänker på hela situationen… Narkosläkaren som skulle ge mig spinalbedövningen var en ung tjej (hon såg ut att vara typ 25!) och jag trodde så klart att hon var en student och ville inte alls att hon skulle ”träna” sig på mig.

jag: Ehm… har du lagt en spinalbedövning förut eller är detta din första gång?

unga läkaren: Jag har lagt ca 100 spinalbedövningar förut!

jag: Jag ber om ursäkt jag är lite stressad… jag hörde hur du förklarade för din kollega vad som skulle göras.

Unga läkaren: jag förstår… antar att du jobbar inom vården eller liknande?

jag: hehe jag är en simpel läkarstudent som egentligen bara borde hålla tyst!

Jag var som besatt och kunde inte hindra mig själv från att ställa frågor konstant, snacka om kontrollbehov!!! Vid ett tillfälle bad jag t.o.m. om att få se operationen d.v.s. att de skulle ta bort skynket… det ville de dock INTE.

Det är en märklig känsla att vara helt vaken och känna hur någon drar i dig fast du inte känner någon som helst smärta. De drog så kraftigt att det kändes som om jag skulle ramla av bristen. Helt plötsligt ser jag hur de lyfter upp en liten krabat i luften, fäktande armar och ben och så till slut ett skrik! Åh vilken lycka! Kärlek till alla! Världen var underbar igen eftersom Cassandra kunde skrika och var vaken! På några sekunder var operationssalen nästintill tom… det var jag, narkosläkaren och kirurgen kvar, då säger narkosläkaren ”nu skiter alla i dig hihi de är bara intresserade av din bebis!”.

Pappa och Cassie

Jag log samtidigt som jag grät när Gary kom fram till mig på britsen med ett litet knyte… allt jag såg var stora ögon titta på mig. Ingen och ingenting existerade längre, bara Cassandra. Hon såg ut som ett skrynkligt litet troll med en massa hår på sitt minihuvud, helt underbart söt! Tänk att jag och min man kunde skapa något så gränslöst vacker!? Puhhh vilken känsla!!! Hon blev dock snabbt skickad till neonatalen tillsammans med Gary och de andra läkarna och jag fick nöja mig med uppvaket tills jag kunde känna mina ben igen.

några dagar gammal

bjussar på en härlig pose!

Neonatalen på Danderyd är en vacker liten fristad där världen utanför inte existerar. Vårt rum var vägg i vägg med "akutrummet", detta rum var under konstant övervakning av sjuksyrror, läkare och undersköterskor och det var här Cassandra skulle spendera sina första dagar. Cassie var perfekt! Hon kunde mer eller mindre syresätta sig själv och hade inga andra problem förutom att hon var minimini och vägde ynka 1780 g. Jo just det, hon hade lite gulsot också så hon fick ligga i ett minisolarium några timmar.

första gången jag fick hålla lillan

hud mot hud metoden

solarium för en liten prematur

Cassandra fick sin första dos av profylaxet Trimetoprim direkt efter att hon var förlöst och skulle fortsätta få det tills man visste orsaken till det förstorade njurbäckenet, detta för att förhindra en urinvägsinfektion. När hon var 1 dygn gammal blev vi tillsagda att vi skulle ge henne dosen med en liten doseringsspruta direkt via munnen vilket vi gjorde... MEN redan på kvällen började hon att bete sig jättekonstigt... hon grät konstant och vred sig som en liten orm. Eftersom vi matade henne via en sond trodde jag att vi kanske hade gett henne för mycket mjölk eller att något annat var tokigt... egentligen hade jag ingen aning om vad som var fel (min erfarenhet av bebisar var lika med noll då!). Oroliga som sjutton kallade vi in en sjuksyrra som började dra ut luft från magen via sonden... i vanliga fall kunde man få ut pyttelite luft men hon fick ut hur mycket som helst!!! Vi fattade ingenting men det viktiga var ändå att Cassandra verkade må lite bättre efter det.

Dagen efter säger en läkare lite i förbi farten att vi hade fått fel information angående dosen av profylaxet... vi hade alltså gett Cassandra fel dos!!! Jag var så groggy efter operationen och hade smärtor i ben, mage m.m. så jag brydde mig inte så jättemycket då utan frågade bara om det var farligt vilket enligt läkaren det inte var. Eftersom Cassie verkade må bra släppte jag det. Under kvällen började jag dock fundera på vad läkaren egentligen hade sagt... vaddå för hög dos??? Hur mycket högre? Tänk om det var farligt i alla fall och att de inte ville säga något? Allt var lite flummigt tyckte både jag och Gary och vi ville absolut inte bli störda med sådana dumheter när vi var mitt uppe i babybubblan. Jag förberedde mig på en fight med läkaren och inväntade otåligt morgondagen.

fortsättning följer…

Cassandras story del 2

Julen firades tillsammans med familj i Göteborg och jag mådde förvånansvärt bra! Illamåendet hade äntligen lagt sig och jag försökte att inte tänka så mycket på skumma njurbäcken och ultraljud. Tankar på att något skulle vara fel fanns dock kvar i mitt huvud men jag försökte att slappna av, det hjälpte dock inte att konstant höra min mor säga saker som ”din mage är sååå liten! Jag var aaaldrig så liten när jag var i den veckan… du måste äta Minerva, du måste tvinga dig själv att äta meeer!!”

I januari hade jag ännu en tid för ett ultraljud och självklart var jag supernervös… skulle de säga att njurbäckenet hade vidgats ytterligare? Vad innebar det i så fall? Läkaren vi träffade var en karismatisk människa och tog min oro på fullaste allvar och utförde en grundlig undersökning. Hans slutsats blev att blodflöde till hjärna och hjärta var i obalans samt att njurbäckenet mycket riktigt hade vidgats ytterligare… han instämde även med min mor angående magens storlek och nämnde att jag borde gå på täta kontroller för att övervaka tillväxten m.m. JOBBIGT!!!!

Självklart var jag inställd på att allt inte skulle se bra ut eftersom jag har tendensen att förvänta mig det värsta för att kanske bli överraskad med det motsatta… så blev det alltså inte denna gång. Min man och jag frågade dock läkaren vad allt detta innebar och om han ansåg att det kunde vara någon anledning till oro för någon kromosom avvikelse eller annan sjukdom. Även denna läkare ansåg inte att vi behövde oroa oss eftersom blodflödet inte var i en akut obalans dock ville han att jag skulle komma tillbaka efter ett par veckor igen för att vara på säkra sidan.

Jag känner mig lite lurad av hela graviditetsgrejen eftersom jag aldrig hann njuta av att vara just gravid… istället fylldes tiden med täta kontroller och konstant oro och ångest inför alla läkartider och undersökningar. Allt som allt hann jag med att träffa 5 olika läkare innan jag till slut blev inlagd på Danderyds sjukhus. Läkaren som rekommenderade detta var en snäll och empatisk kvinna som förstod att jag inte alls ville ligga på sjukhus och våndas men propsade ändå på att det skulle vara lättare för både mig och min man om jag fanns på sjukhuset om något hände samt att det förenklade hela proceduren med undersökningar som skulle ske varje dag (CTG, ultraljud m.m.). Hade inget annat val än att göra som de sa men det kändes underligt att vara inlagd tillsammans med gravida kvinnor som led av preeklamsi och andra "riktiga" besvär. Jag mådde ju inte direkt dåligt och kände inte av att flödet var i obalans samtidigt märktes det knappt att jag var gravid eftersom magen var så liten!

Väntan på att bli hemskickad var outhärdlig! Jag var beredd på att rymma efter 2 veckor och ville inte alls vara kvar på Danderyd… alla var trevliga och gulliga men efter ett tag blir man tokig på alla undersökningar och annat tjafs! Samma dag som jag förberedde min rymning (jag hade övertalat Gary att hjälpa mig med detta haha) hade jag ett till ultraljud inbokat och jag bestämde mig för att åka hem direkt efter att jag hade varit där. Så blev det inte… läkaren sa att flödet nu hade nått en kritisk punkt och att Cassie inte rörde sig (det gjorde hon visst det, jag kände ju det!!) och att han nu även oroade sig för att det inte fanns tillräckligt med fostervatten för henne att simma omkring i!? AKUT KEJSARSNITT blev domen…

Jag tog beskedet med ett lugnt yttre men mitt inre var i kaos, Gary känner mig innan och utan och visste att jag skulle bryta ihop när som helst men det gjorde jag inte. Jag var lugn som en filbunke konstigt nog. Läkaren bad mig att inte äta något eftersom han trodde att jag kunde bli snittad samma kväll. När jag var tillbaka på avdelningen igen kände jag paniken komma, jag hade aldrig blivit opererad förut och var lite nervös för att något skulle gå fel. Jag ringde familjen som grät och var alldeles till sig med oro men det var utom någons kontroll nu och jag var tvungen att förlita mig på kirurger och annan personal. Gary blev helt hispig och sprang runt som en ”headless chicken” haha en undersköterska som tog hand om mig tyckte att han skulle åka i väg en sväng och ge mig lite andrum dock formulerade hon det på ett annat sätt "åk till Mörby centrum och köp lite prematur kläder till er bebis" sagt och gjort, Gary åkte iväg. När han kom tillbaka var han ännu mer hispig eftersom han hade sprungit omkring inne på Mörby centrum som en besatt människa och ropat "kläder...KLÄDER.. prematur kläder!!" en Securitas vakt hade stoppat honom eftersom han hade betett sig så konstigt, till slut hade han dock fått hjälp av en snäll själ på H & M och fick med sig ett par söta plagg till lilla Cassie.

Operationsdags...

fortsättning följer...

Cassandras story del 1

Nu kommer äntligen berättelsen om min Cassie som tidigare lovats. Känner att det kommer att bli lite jobbigt att skriva eftersom känslorna kopplade till olika händelser fortfarande är rätt färska men jag tror även att det kan vara bra att få det överstökat en gång för alla.

Cassandra är ett barn som har efterlängtats i många år av mig och min man, Gary, men pga olika omständigheter bestämde vi oss för att vänta med att skaffa barn (nu i efterhand vet jag faktiskt inte varför vi väntade eftersom det inte finns någon rätt tidpunkt för detta). Gary och jag gifte oss den 28:e augusti 2009, exakt 10 år efter att vi hade träffats i London, vi bestämde att vi var redo att bilda familj och jag blev gravid omedelbart :) lyckan var oändlig och livet kunde inte vara bättre! Tyvärr hade jag en svår graviditet med illamående, anemi, hypotyreos och hypotoni... 

Gemensamt hade vi tidigare bestämt att jag skulle göra KUB och NUPP test för att vara beredda på allt. Vi hade även bestämt oss för att terminera graviditeten om fostret hade Trisomi 21 eller annan kromosom avvikelse, nu förstår jag att flera av er blir upprörda och arga men jag hävdar bestämt att det är varje pars rättighet att ta ställning angående detta. För vår del handlade främst om att vi inte ville att vårt barn skulle lida i onödan och om vi kunde förhindra att vårt barn skulle genomgå operationer samt andra symptom kopplade till kromosom avvikelser skulle vi göra allt i vår makt att få ett friskt barn (självklart finns det barn med T21 som inte har genomgått en endaste operation eller dyl). Ni får tycka vad ni vill om detta men jag berättar sanningen om hur vi resonerade även om det i dagsläget skulle se annorlunda ut.

Vid ultraljudet såg vi en liten krabat som simmade runt och levde rövare och gjorde det väldigt svårt att mäta olika kroppsdelar men när läkaren till slut fick ordning på sina siffror och mätningar berättar hon att hon sett olika markörer för att det var något som inte stod rätt till (förstorad gallblåsa, ekogent foci samt dilaterat njurbäcken). Vår läkare var totalt oempatisk och verkade inte alls veta hur hon skulle bemöta oss utan lämnade mig på undersökningsbordet med öppen dörr under tiden som hon letade efter en bok (?) där hon kunde läsa av rätt värden för olika organ... frustrationen var fullständig och jag ville bara rusa ut därifrån och glömma allt hon precis sagt. Tydligen var hon en ganska oerfaren läkare och hon ville boka om en tid till efter jul (detta var en vecka innan jul) så att en annan läkare kunde kontrollera värdena hon avläst. Jag var så upprörd och ville inte alls vänta till efter jul och kunde inte förstå hur hon bara skulle skicka hem oss och låta oss vara oroliga så länge. Jag propsade på att träffa en annan läkare samma dag och motvilligt skickade hon oss till ett kafé runt hörnet där vi skulle vänta tills vi fick en ny tid.

Tiden på kaféet var en mardröm och det kändes som om tiden stod stilla… vi grät och sa adjö till vår lilla bebis eftersom vi nu trodde att hon hade någon kromosom avvikelse. Läkaren ringde och bad oss komma tillbaka meddetsamma för att träffa hennes kollega, "en mycket mer erfaren läkare" som hon själv sa. Den nya läkare undersökte mig under tystnad och tittade länge och väl, till slut sa hon att gallblåsan inte alls var förstorad och att fläcken på hjärtat var obefintlig, det "enda" som var lite knas var att njurbäckenet på höger sida var på gränsen till att vara för stort men inte alarmerande stort. Puhhhh vilken lättnad! Jag dansade på små moln och var återigen överlycklig och ville inget annat än tro på den nya, mer erfarna läkaren!!

"Är det säker att allt är bra? Är du verkligen säker... tycker du inte att vi ska göra ett fostervattenprov i alla fall?" säger jag
"Allt ser så bra ut, ni har INGENTING att oroa er för, er lilla tjej är 100 % frisk och vi behöver inte göra ett fostervattenprov" säger hon
"Men... ska vi inte göra det i alla fall, för att vara på säkra sidan? Är bebisen frisk...?" tjatar jag igen.
"Nej då, allt är fint och ni kan vara lugna" säger hon igen och ler lugnande.

Nå vad ska man göra? Tro på läkaren och lugna ner sig eller tvivla och må dåligt? Jag valde alternativ nummer 1. Trots att allt såg så bra ut och att vårt pyre var friskt och bla, bla, bla, ville hon dock boka in oss för ett extra ultraljud för att övervaka njurbäckenet.

fortsättning följer...

läkarbesök och linsbesvär!

I morse vad det dags för Cassandras ögonkontroll igen. Hon tappade sin högra lins för några dagar sedan så dr Alf skulle fixa in den igen idag samt se hur det struliga vänster ögat mår. Tyvärr mår det inte så bra, hornhinnan är tjock och har en vattensvullnad vilket innebär att trycket automatiskt blir högre... inte bra med andra ord. Jäkla öga som inte vill läka och fungera ordentligt! Usch, börjar redan tänka på eventuell framtida operation... vill inte att mitt pyre ska behöva genomgå en 8:e operation!!! Nåja, måste det ske så måste det antar jag... man kan ju tro att det blir lättare att hantera ju fler operationer hon måste genomgå men detta är INTE fallet. Äsch, ska försöka att inte tänka på det, vem vet det kanske ordnar sig trots allt!?

Jag är så tacksam över att vi har en sådan underbart duktig läkare till Cassie! Han bryr sig så mycket om henne är så snabb och effektiv när han undersöker henne, allt för att minimera obehag och tårar :) Idag gick det dock inte helt smärtfritt eftersom han var tvungen att få in linsen vilket innebar att Cassie gjorde sig redo för en fight vilken bestod av skrik, tårar, sparkar och boxningar hehe men vinnaren blev till slut dr Alf Nyström! 

Väl hemma igen började vi planera dagen och skulle precis ge oss av till parken och besöka morfar när jag ser något glänsa på soffkudden...LINSEN!! Arghhh, fatta vad jobbigt! Allt bråk för ingenting! Ringer snabbt till läkaren igen som säger att vi kan komma med en gång för att få in den förbannade linsen! Åker snabbt som sjutton in igen och träffar Alf på sjukan för att genomgå en repris av morgonen. På vägen hem känner jag mig helt tom och trött, känns jobbigt att se Cassie gråta helt uppgivet samtidigt som jag måste hålla hennes huvud stilla under tiden som Alf kör in linsen... stackars pyret som inte förstår varför hon ska han en plastbit i ögat. Tröttast var dock Cassie och hon deckade så fort vi kom hem (brevid sig hade hon Gary och mig hehe).

(vem kunde tro att dessa larviga plastbitar kunde ställa till med så mycket besvär???)

Nu är det kväll och jag inser att jag inte har gjort någonting förutom ovanstående... 

/M.C känner sig lyckligt lottad över att ha en fantastisk man och ett gudomligt barn!

Baby-lycka! (och lite nostalgi)

INTE för mig men för en av mina närmaste vänner Vanessa!!! Åh jag är så glad för hennes skull och började grina när hon ringde och berättade de fin fina nyheterna (jag är en "wet blanket" enligt min man hehe). Fattar dock inte hur hon kunde hålla tyst om det i 13 veckor!? Själv hade man ju självklart skrikit det från balkongen... eller kanske inte men 13 veckor är för mig lika länge som flera år!


Jag träffade Van 1997 i London på en av de (just då) hetaste klubbarna - Barrumba, jag hade nyligen flyttat dit och börjat plugga men blev snabbt beroende av staden och kunde inte tänka mig att bo i en annan stad än just London. Egentligen vet jag inte varför Barrumba blev ett stamhak för mig, kanske var det folket, musiken eller läget... i alla fall, satt och tog en öl tillsammans med en klasskamrat en helt vanlig måndag kväll när en lång snygg brunett kommer fram och pekar på mig och frågar: "are you from Sveeeden?", nu kanske jag ska berätta att under nästan hela min vistelse i London (4 år) höll jag mig borta från svenskar i allmänhet, hade väl egentligen inget personligt emot dem dock var ju anledningen till min resa att komma bort från Sverige ett litet tag och beblanda med med Londoners. Det visade sig dock att Van och jag var från samma stad och hade samma musiksmak och andra intressen vilket gjorde att hon snabbt blev en av de finaste vännerna jag någonsin har haft! Jag övergav staden 4 år senare och hon stannade i 6 år till men av en ren slump hamnade vi båda i Stockholm vilket gjorde att jag återigen kunde umgås med henne :)


Det första året i Stockholm var väldigt jobbigt dels för att jag hade påbörjat en väldigt krävande utbildning och dels för att min man bodde på Nordirland. Som tur var hade jag som sagt Van som gav mig moraliskt stöd, uppmuntran och agerade som min bästa party partner. Det fina med Vanessa är (även) att hon är så himla ödmjuk, rolig och spontan! 


När Cassie föddes gick inget som planerat och jag fick veta att hon hade Trisomi 21 - Down Syndrom (som då var det värsta beskedet jag kunde få) och en massa andra tråkigheter som skulle inkludera operationer m.m. - detta kommer jag att gå in mer på vid ett annat tillfälle eftersom jag har lovat att berätta Cassandras hela historia men detta inlägg tillägnas Vanessa vilket gör att jag ska hålla mig till det väsentliga. - Jag bröt ihop fullständigt och avskärmade mig totalt från omvärlden och berättade enbart för 2 vänner. En av dessa kunde inte ge mig stöd och visste inte hur hon skulle reagera och valde att göra ingenting och det är just vad hon är för mig idag... ingenting. Den andra var självfallet Vanessa och som alltid visste hon precis vad hon skulle säga och göra för att få mig att känna att allt skulle ordna sig. Jag är henne evigt tacksam och så stolt att jag kan kalla henne min vän.


/M.C sitter och ler när hon tänker på små bebisar och finaste vännen Van.

Sug eller hunger?

Vilken fin dag! Lite sol efterfrågades och levererades omgående. Dagen har bestått av en långpromenad tillsammans med Gary och Cassie, vi besökte även bror och sedan far :)


Min pappas sambo - Marlene - fyllde år igår så det bjöds på tårta även idag (då hennes dotter hade bakat 2 tårtor och vi köpt 1) vilket är lyxigt värre med tanke på min "diet" jag håller för tillfället...

Äsch bantning är för nördisar och jag anser inte att jag är en av dessa neurotiska personer utan jag har antagit en utmaning från min käre bror som går ut på att leva på müsli och cornflakes i en vecka. Why? Brorsan bor ensam och orkar ofta inte laga mat (eller, hur kul är det egentligen att laga till en person???) så då blir det ofta just ovannämnda som gäller. Jag tycker så klart att det är sinnessjukt att leva så och propsar ofta på att han ska äta "riktig" mat men han vidhåller vid sitt foder (som han kallar det haha) och säger att det är perfekt, mättande, billigt och går snabbt att ehm... laga... För övrigt tycker han inte att mat behöver vara gott utan dess främsta funktion  är - att fylla magsäcken. Ha ha skrattar lite för mig själv när jag skriver det här eftersom jag hör honom säga just detta och hur övertygande han låter när han marknadsför sin tanke! 


Jag tog mig en funderare och tänkte att jag kanske skulle prova och eftersom jag inte vill prova själv övertygade jag även Gary till att hänga på (snällt va?) vilket han motvilligt gick med på! Så nu har vi kört på denna galna "dieten" i snart en vecka och det fungerar förvånansvärt bra... trodde att det skulle vara superjobbigt att inte äta varm mat m.m. men som sagt det är mer tanken och suget efter mat som är lite jobbig och irriterande för man går aldrig egentligen hungrig. Nå, nu undrar ni säker "men tårtan som de käkade igår och idag då!!!???" tydligen finns det undantag för när det är ok att äta vanlig mat och dyl (dessa är inte mina regler utan broders) vid större sällskap - Marlenes födelsedag - och andra bjudningar - som idag. 


På måndag är det slut på fåneriet och då återgår vi till riktigt FODER!


/M.C intalar sig själv att hon inte blir påverkad av suget efter mat genom att titta på matprogram... (?)

Hej hösten hej då sommaren?

Jag börjar att bli lite orolig över att jag har missat sommaren :( när det var varmt och superfint väder i Maj var jag upptagen med sjuk bebis och jobb. Juni och juli bestod nästan helt av jobb vilket gjorde att jag fick glimtar av lite sol och värme men nu när jag har varit helt ledig i 2 veckor verkar hösten redan ha börjat!!? Jag förstår inte vad som har hänt och jag efterlyser härmed mer sommar!!! Ja just det, ha ha, min bror är övertygad om att hösten har kommit... i shopping galningarnas värld vill säga... för att bevisa att han hade rätt pekade han ut flera personer som (han ansåg) hade höstjackor på sig samt andra accessoarer relaterade med hösten (tjockare sjalar och mer rejäla skor etc). Vet inte om han har rätt eller ej men en sak är säker, så fort höstmodet kommer till butikerna går folk och handlar som tokiga och kan knappt bärga sig innan de får ha på sig sina fynd oavsett klimat he he. Tydligen är även jag en höstnörd, enligt broder, eftersom jag bar en jacka som jag hade köpt på N.Irland för några veckor sedan... måste dock säga att hösten där var kommen så hade inte mycket till val. Nej nu är det slutsnackat om hösten, blir nästan lite deppig bara av att nämna den...


/M.C som redan ser fram emot nästa sommar!

ursäkter ursäkter!

Har som vanligt inte bloggat på ett par dagar och nu får det vara nog! Ingen mer ångest över det utan nu är det bara att sätta igång (igen).


Brukar ni skriva "att göra" listor? Jag kom på mig själv med att skriva punkter för att göra en "att göra" lista, knäppt va? Göra en lista inför själva listan eh... snurrigt värre! Det dumma är dock att jag gillar kategorier annars blir det för mycket, ingen struktur. Man måste ordna listor efter olika saker t.ex. städning och annat hushållstjafs måste självklart vara en egen kategori samt kontor och inredning en annan... eller är det bara jag som krånglar till det för alla listor inför den riktiga listan hinner aldrig bli färdiga ha ha. Äsch ska se till att punkta upp ALLT på en och samma lista och se om det blir mer fixat här hemma.

?

Ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har bloggat på några dagar, vet själv hur det är när ens egna favvo-bloggare inte bloggar på ett tag, det är störigt... mycket störigt!!! Problemet är dock att det inte har hänt så där himla mycket de senaste dagarna då jag har varit sängliggande och jag vill inte tråka ut er med nonsens bloggeri.


Vad händer en lördagkväll i Long's hushåll? Inte mycket tyvärr... annat var det förr i tiden innan Cassie fanns med i bilden, fest och utgång var oftast på schemat. Känner lite press inför vår nästa semester i Oktober, det är tänkt att vi ska försöka få till en utgång tillsammans med Garys bröder.... ehm, vi får väl se. Lilla madam sover inte hela kvällar utan vaknar mest hela tiden så vet inte om jag kommer att våga lämna henne då jag är ute och svirar... 

Migrääääään urk!

Har inte kunnat skriva alls idag eftersom jag har varit sängliggande mest hela dagen. Jag har haft "turen" att ärva min fars migrän vilket gör att jag måste låsa in mig i ett mörkt rum och vänta ut den. Ibland går det över på en dag men denna gång tog det 2,5 dygn innan den gav med sig!! 


Nåja nu är det i alla fall slut på gnället för nu mår jag superduper igen :)
Uppdaterar med spännande saker senare.

Gårdagens festligheter

I tidigare inlägg berättade jag om att jag aldrig riktig har känt mig hemma vid Bolivianska tillställningar. Med åren har jag dock vant mig och lärt mig vad jag ska göra för att "passa" in. Här är receptet för er som vill fixa V.I.P till Bolivianska träffar:

1. Pussa alla du träffar på båda kinderna
2. Le i stort sett hela tiden och fråga hur det står till samtidigt som du svarar på samma fråga (egentligen en ren formalitet då ingen egentligen alls intresserar sig för om du mår bra eller inte)
3. Ge komplimanger till kvinnorna samt fråga hur deras vuxna barn mår (barn kommer alltid att vara barn oavsett ålder för en Boliviansk mor).
4. Höj uppskattande på ögonbrynen då de berättar om "barnens" karriärer.
5. Ät mycket och skylta för Guds skull inte med att du är vegetarian om så vore fallet!
6. Kan du så ska du dricka mycket och absolut inte tacka nej till alkohol om det bjuds!
7. Dansa och var glad hela kvällen, på hemvägen är det fritt fram att prata illa om maten, musiken, dansen, skrytande mödrar m.m.

Så... tror att jag fick med det viktigaste nu är det upp till dig att bestämma dig för hur seriös du tror att jag är ha ha!

/Bolivia rocks!

Trött och rädd är en jobbig kombination

Sitter hemma och funderar på hur ett barn kan få mig att känna mig värdelös och otillräcklig... Är precis hemkommen från firandet av Bolivias nationaldag och känner mig allmänt slut. Cassandra var supergrinig hela tiden och då menar jag HELA tiden! Stackarn är vettskrämd för andra barn och deras ljud (skrik och stoj) hon blir så rädd och försöker att gömma sig men har ingenstans att ta vägen. Förstår inte hur man ska få henne att vänja sig. Det hjälper ju i och för sig inte heller att hon är trött eftersom hon blir extra känslig då.  Jag slutar att lyssna på vad folk runt omkring mig säger och bryr mig inte det minsta om någon annan än Cassandra... fokus ligger på att få henne glad, vilket är omöjligt! Slutar med att vi lämnar festligheterna och åker hem, väl i bilen lugnar Cassie ner sig och somnar så sött, typiskt va? Är lite ledsen över att jag inte hann prata så mycket med mina bröder och min lilla brorsdotter men "när Cassie är ledsen blir hela världen ledsen" gammalt djungelordspråk hehe. Ok ska andas och slappna av lite, återkommer senare med mer detaljer kring själva "festen"
/M.C som knappt orkar med sig själv ibland

Kulturkrock eller chock?

Just nu ligger man och barn och sover vilket gör att jag kan slappa (borde egentligen städa, diska, platta håret m.m). Ser fram emot en spännande eftermiddag tillsammans med några vänner och familj då vi ska bege oss till betongförorten Hammarkullen. Varför undrar ni? Idag är det nämligen Bolivias nationaldag som ska firas med en massa mat, dans och musik. 


Det var väldigt länge sedan jag var på något liknande och jag hoppas att det blir lyckat men jag får nog allt se till att vara mätt innan jag åker eftersom huvuddelen av maten innehåller kött av något slag... inte så lyckat kanske för en vegetarian hehe. Kommer ihåg när jag var tonåring och följde med min far och hans familj till en Boliviansk träff i Växjö, jag hade så himla tråkigt hela tiden och kände inte alls att jag passade in. Ingen fattade heller att jag var vegetarian utan de insisterade på att jag skulle äta allt som sattes framför mig och att jag "bara" kunde plocka bort köttbitarna.... alla vegetarianer där ute höjer på ögonbrynen just nu efter att ha läst detta och förstår nog precis hur jag mådde. 

/M.C som inte vill börja äta kött riktigt ännu.

Good times!

Efter en snabb lunch på Mannerströms i Sisjön (som för övrigt var fabulöst gott!!!) åkte vi en sväng till Svensson paradiset - IKEA - som slutade i tårar... för min del. På vägen hem upptäckte jag att jag hade glömt min väska någonstans i Ikea huset. Självklart blev jag sur och beskyllde Gary för att jag hade glömt den, i själva verket var det Cassie som distraherade mig med konstant skrik och små fäktande armar i mitt ansikte som gjorde att jag skyndade mig ut. Nåväl jag pratade med en kvinna i 60-års åldern och förklarade mitt ärende. Tror nog att jag var lite kort i tonen eftersom jag i mitt huvud redan hade kontaktat mina banker för att spärra kort m.m. I vilket fall som helst var hon inte vidare tillmötesgående och en typisk tant som avskydde sitt jobb och räknade dagarna fram till pensionen (ja ja jag vet, jag är elak). Ingen väska så långt ögat nådde :( Jag går runt lite vid kassorna och hör min telefon ringa, jag har den där visselmelodin från Kill Bill... ni vet den Daryl Hanna visslar till? Jag blir så glad för att jag hittar min lilla väska!!! För övrigt var det Gary som ringde för att kolla om det var någon annan än jag som skulle svara hehe inte vet jag vad han hade gjort om det var det men lite gulligt ändå :)
/Minnieblue som i slutet av dagen var allt men blå!

högtryck och sedan lågtryck

Vaknade imorse till ljudet av Jim Morrisons "Break on through" (larmet) och trodde att det skulle vara tillräckligt för att jag skulle vilja skutta upp ur sängen meeen sedan tittade jag ut genom fönstret och bestämde mig för att Gary (min man) skulle skjutsa mig till jobbet. Så blev icke fallet och jag fick stress-duscha och stress-torka håret vilket innebär att jag nu ser ut som Diana Ross i håret... tack Gary! Tack så mycket...


/hon som ser ut som D.R i håret och behöver införskaffa antifrizz produkter omgående!

Ett litet miniparadis...

Har precis avklarat första besöket på Amundön, det var suveränt! Uppvärmt saltvatten och en fin strand mmm supereftermiddag helt enkelt!!

Sitter och funderar lite på vad morgondagen har att erbjuda, jobb så klart (sista arbetsdagen i Högsbo) men sedan är jag ledig i 2 veckor! Fasiken vad skönt... måste planera en massa saker som vi ska fylla dessa 2 veckor med, avskyr att sitta hemma och rulla tummarna. Känner mig stressad över att vara ledig... hur sjukt är inte det!?

Förslag på dagsutflykter m.m. uppskattas.

I am back!

Jasså men jaha... då var man tillbaka i bloggvärlden igen efter ett långt uppehåll (närmare bestämt 3 år!?) Det ska bli superskoj att återigen skriva av mig lite :) dock blir det helt andra ämnen än de jag tidigare "avhandlat" då jag nu är mamma till min underbara lilltös Cassandra! Ska i senare inlägg berätta lite mer om henne och hennes fantastiskt händelserika första år. Kommer självklart att skriva om andra saker som gör mig glad, ledsen, arg, förbannad... ja ni fattar nog.


Ok fortsättning följer.