Cassandra är ett barn som har efterlängtats i många år av mig och min man, Gary, men pga olika omständigheter bestämde vi oss för att vänta med att skaffa barn (nu i efterhand vet jag faktiskt inte varför vi väntade eftersom det inte finns någon rätt tidpunkt för detta). Gary och jag gifte oss den 28:e augusti 2009, exakt 10 år efter att vi hade träffats i London, vi bestämde att vi var redo att bilda familj och jag blev gravid omedelbart :) lyckan var oändlig och livet kunde inte vara bättre! Tyvärr hade jag en svår graviditet med illamående, anemi, hypotyreos och hypotoni...
Gemensamt hade vi tidigare bestämt att jag skulle göra KUB och NUPP test för att vara beredda på allt. Vi hade även bestämt oss för att terminera graviditeten om fostret hade Trisomi 21 eller annan kromosom avvikelse, nu förstår jag att flera av er blir upprörda och arga men jag hävdar bestämt att det är varje pars rättighet att ta ställning angående detta. För vår del handlade främst om att vi inte ville att vårt barn skulle lida i onödan och om vi kunde förhindra att vårt barn skulle genomgå operationer samt andra symptom kopplade till kromosom avvikelser skulle vi göra allt i vår makt att få ett friskt barn (självklart finns det barn med T21 som inte har genomgått en endaste operation eller dyl). Ni får tycka vad ni vill om detta men jag berättar sanningen om hur vi resonerade även om det i dagsläget skulle se annorlunda ut.
Vid ultraljudet såg vi en liten krabat som simmade runt och levde rövare och gjorde det väldigt svårt att mäta olika kroppsdelar men när läkaren till slut fick ordning på sina siffror och mätningar berättar hon att hon sett olika markörer för att det var något som inte stod rätt till (förstorad gallblåsa, ekogent foci samt dilaterat njurbäcken). Vår läkare var totalt oempatisk och verkade inte alls veta hur hon skulle bemöta oss utan lämnade mig på undersökningsbordet med öppen dörr under tiden som hon letade efter en bok (?) där hon kunde läsa av rätt värden för olika organ... frustrationen var fullständig och jag ville bara rusa ut därifrån och glömma allt hon precis sagt. Tydligen var hon en ganska oerfaren läkare och hon ville boka om en tid till efter jul (detta var en vecka innan jul) så att en annan läkare kunde kontrollera värdena hon avläst. Jag var så upprörd och ville inte alls vänta till efter jul och kunde inte förstå hur hon bara skulle skicka hem oss och låta oss vara oroliga så länge. Jag propsade på att träffa en annan läkare samma dag och motvilligt skickade hon oss till ett kafé runt hörnet där vi skulle vänta tills vi fick en ny tid.
Tiden på kaféet var en mardröm och det kändes som om tiden stod stilla… vi grät och sa adjö till vår lilla bebis eftersom vi nu trodde att hon hade någon kromosom avvikelse. Läkaren ringde och bad oss komma tillbaka meddetsamma för att träffa hennes kollega, "en mycket mer erfaren läkare" som hon själv sa. Den nya läkare undersökte mig under tystnad och tittade länge och väl, till slut sa hon att gallblåsan inte alls var förstorad och att fläcken på hjärtat var obefintlig, det "enda" som var lite knas var att njurbäckenet på höger sida var på gränsen till att vara för stort men inte alarmerande stort. Puhhhh vilken lättnad! Jag dansade på små moln och var återigen överlycklig och ville inget annat än tro på den nya, mer erfarna läkaren!!
"Är det säker att allt är bra? Är du verkligen säker... tycker du inte att vi ska göra ett fostervattenprov i alla fall?" säger jag
"Allt ser så bra ut, ni har INGENTING att oroa er för, er lilla tjej är 100 % frisk och vi behöver inte göra ett fostervattenprov" säger hon
"Men... ska vi inte göra det i alla fall, för att vara på säkra sidan? Är bebisen frisk...?" tjatar jag igen.
"Nej då, allt är fint och ni kan vara lugna" säger hon igen och ler lugnande.
Nå vad ska man göra? Tro på läkaren och lugna ner sig eller tvivla och må dåligt? Jag valde alternativ nummer 1. Trots att allt såg så bra ut och att vårt pyre var friskt och bla, bla, bla, ville hon dock boka in oss för ett extra ultraljud för att övervaka njurbäckenet.
fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar