feeling a little bit blue

Allt är upp och ner just nu, lever lite i limbo och kan inte ta mig för att göra något... lägenheten behöver städas, vinterkläder packas upp, tvättdags bla bla bla! Gary är ute med Cassie i parken så att jag kan få lite tid för mig själv, vilket jag uppskattar dock får jag i alla fall inget gjort hemma. 

Idag har jag en deppig dag där jag tillåter mig att grina över allt som gör mig ledsen:

1. Överst på listan är självklart lilla C´s operation (spikad till måndag), kan inte sluta tänka på den och drömmer t.o.m om den!?
2. Saknaden efter min mor... denna punkt är ganska känslig eftersom hon inte är redo att finnas i mitt liv p.g.a. många faktorer varav en är acceptansen av Cassandras syndrom och sjukdomar. Har inte träffat eller pratat med henne på väldigt länge (7 månader) och känner att jag skulle må bra av lite stöd m.m. Tyvärr går detta inte i dagsläget men saknaden finns där i alla fall.
3. Med risk att låta patetisk - vänner - ehm... jag har ju vänner men jag saknar att ha dem nära mig och inte så långt bort...
4. Cassie måste börja sova i egen säng (enligt Gary) eftersom hon har ramlat ur den 2 gånger redan. Jag vet att det är ofrånkomligt men det är lite för mycket att ta tag i just nu. Gjorde ett försök igår men hon vaknade efter ett par timmar och skrek sig hes... vill inte att hon ska vara så ledsen, speciellt då hon är sjuk OCH att operationen kommer medföra många många tårar. Vad ska man göra? G tycker att jag har för många ursäkter och det kanske är sant men som sagt orkar inte just nu...

/Minerva vill att tiden ska spolas fram till en tid då inga fler operationer behövs

Let the tears fall down like rain...

Marken har återigen öppnat sig framför mina fötter, jag känner mig paralyserad. Det oundvikliga måste ännu en gång ske och det finns inget jag kan göra för att förhindra det... jag är arg på att livet kan vara så orättvist och att min fina lilla dotter ska behöva lida - igen. Jag vill skrika och gråta hysteriskt, istället sitter jag här och stirrar ut i luften.

liten prinsessa

Jag borde veta vid detta laget att alltid vara förberedd på det värsta men likväl får jag en chock varje gång... Idag ringde dr Alf för att ge oss en uppdatering på hur vi skulle gå vidare med resultaten av Cassies höga tryck i ögonen. Självklart var både jag och Gary inställda på att det kanske skulle bli en operation men det var ett väldigt litet kanske och vi hoppade båda på bra nyheter - så blev det alltså inte denna gång utan en operation kommer att ske. Just nu vet vi inte när då Alf ska återkomma angående tid m.m. och det är just denna väntan som är outhärdlig och det kommer att bli en del sömnlösa nätter framöver.

Igår pratade jag med min äldsta bror om Cassandras många operationer och han sa något som etsade sig fast i mitt huvud "Minerva, det spelar ingen roll hur mycket vi gråter, skriker eller lider - är Cassandra sjuk och behöver opereras så kommer det att ske och det finns INGENTING någon kan göra åt det." Det är sant och på något sätt hjälper det mig att acceptera att operationen kommer att ske men det stoppar inte tårarna från att falla...

Ledsen att skriva ett så sorgligt inlägg men orkar inte prata med någon om detta och då hjälper det att skriva av sig.

/Minerva tillåter sig själv att må pyton idag för att imorgon kunna leva igen

My husband is my hero!

Yes it’s true; that's why this post is dedicated to him (Gary is Irish hence the language).

Not only is he a great father to our wonderful daughter Cassandra but a wonderful husband as well :) Like most couples we've had our ups and downs but we’ve always remained in love; our relationship is filled with a lot of humor (yet again… he is Irish!) which makes everyday a little bit brighter no matter how dark things might seem.

We met in London 1999 and from the moment I saw him I knew that I wanted to know this sparkling person. Unfortunately for me I seemed almost invisible to him… ha ha I remember how difficult it was to get him to notice me, not that I actually know how to get people to notice me full stop; I’ve never been able to master that power (I am clueless when it comes to flirting). Anyway, I finally gave up and went about things like normal and THEN he noticed me… men are weird huh?!

Even though we’ve been together for 12 years we still find out new things about each other all the time, so strange… maybe it has something to do with us being so different, it’s rather funny as we always react to most things like night and day – it can be silly things as picking furniture or bigger things like politics. I do think though; that our differences stop our relationship from becoming dull and boring.

my 2 great loves

Today was one of those days that made me realize what a great guy my hubby is! We were on our way to do some food shopping and had to make a quick stop by the post office but we couldn’t get there as a very long lorry was stuck in the middle of the road. A stressed lorry driver was trying to reverse to make a delivery but had somehow managed to get stuck in a curve. A line of cars had formed and we could hear the sound of car horns; a few people had stepped out of their cars to get a better view of the poor lorry driver. I felt so bad for him as I could only imagine how he felt and the look in his face was pure devastation. It was infuriating that people were so heartless and were trying to make him move out of the way by shouting and sounding their car horns; but not a single soul offered their help, until we got there that is! Without hesitating Gary got out of the car and ran up to the driver to ask him if he needed a hand reversing, you could see the relief in the lorry drivers face as Gary started waving his arms to direct him where to go. Within a few minutes the road was clear and I wondered how long the guy would have sat there if Gary wouldn’t have offered him help.

This might not sound like a lot to you but in my eyes things like this show the character of a person and Gary is my hero!

/Minerva hasn’t stopped smiling since her husband helped a man in need

ZZZZzzzz

Tänk vad lite sömn kan göra underverk! Sov halvdåligt i natt men tog igen det under Cassies tupplur (2h!) och vaknade på ett strålande humör! Ängrar och annan ångest var som bortblåst - härliga sömn!

Ok nog med lyriska utfall, tänkte berätta att jag har påbörjat operation "bliavmedängrar" och har hittills spenderat 700 kr på produkter som ska hjälpa mig att bli av med de små äckliga krypen. Känns bra att ha satt igång med utrotningen och först nu kan jag slappna av och tänka på andra viktigare saker hehe. Hade tänkt att ladda upp en bild på dem men ångrade mig eftersom jag inte vill att ni ska bli alltför äcklade, dock kan ni klicka på följande länk om ni är riktigt nyfikna på hur de ser ut http://www.anticimex.com/se/Privat/Skadedjur/Skadedjurskategorier1/Angriper-mat--textil1/Palsangrar/

Imorse var vi hos läkaren igen med Cassandra då hon återigen har tappat sina linser...ja ni läste rätt - linsER. Den ena tappade hon när hon lekte med sin pappa i fredags. Gary ringde mig lite smått hysterisk på jobbet och berättade att Cassies lins hade poppat ut på mattan, han hade böjt sig ner för att plocka upp den men C var snabbare och kvickt som ögat (höhö) hade hon, till Garys förvåning, stoppat linsen i munnen! Haha jag ser hela scenariot framför mig och kan inte sluta fnissa - en galen Gary som jagar C och försöker få henne att öppna munnen. Cassie, envis som satan, smakar länge och väl på sin lins (40 min) innan hon bestämmer sig för att den inte smakade något vidare och spottar ut den. På lördag morgon vad det dags för lins nr 2 att poppa ut, varför vet jag inte - antar att den bestämt sig för att jävlas den med! 

I alla fall, vår käre dr Alf var bortrest idag och vi fick nöja oss med dr Hård (ojojoj ni skulle bara veta hur kul Gary har haft åt hennes namn...boys will be boys!) som tyvärr inte spelar i samma liga som Alf. Tack vare sjuksyrran Lena lyckades både lins 1 och 2 bändas in i Cassies ögon, men åh vad ledsen hon var :( usch. Jag började så klart grina jag med eftersom det tog så lång tid innan de fick in linserna och stackars Cassie skrek sig hes i ren ilska. Som tur är kommer det inte alltid att vara så här jobbigt då vi har diskuterat andra lösningar bl.a. att operera in linserna men då måste trycket vara stabilt.

Annars då? Tja.. inte mycket faktiskt, har slutat jobba och ska spendera all min lediga tid på diverse lekplatser samt städa ihjäl mig hemma.

/Minerva tycker att lite humor gör livet lättare även när det är jobbigt!

Regn ute, regn inne, regn i sinne

Kanske inte så mycket regn inne, eller i sinnet för den delen hehe meeen idag har jag gjort en äcklig upptäckt hemma. De äckligaste av de äckliga skadedjuren ni kan tänka er... ÄNGRAR (ok, jag förstår självklart att råttor är äckligare men just nu känns det som just dessa är de äckligaste i världen)!!! Oh fy fan vad de är äckliga... larver som i mitt hem snuskar runt bland mina fina ulltröjor och lämnar dem fulla med hål när de har käkat färdigt buhu. Jag har fobi mot småkryp över lag och när jag hittar en hemma får jag lust att slänga allt... och då menar jag ALLT, flytta och köpa nytt - inte realistiskt dock. Har ni råkat ut för dem? Jag har googlat loss hela kvällen för att se vad man kan göra för att bli av med dem men inte lyckats hitta någon direkt snabb lösning. 

Imorgon börjar operation "bli-av-med-ängrar" och så fort IKEA öppnar ska jag bege mig dit och köpa en massa plastlådor med lock samt förvaringspåsar/säckar för filtar m.m. Jag tycker att det är extra jobbigt eftersom Cassie kryper runt på golvet hela dagen och käkar det mesta hon får tag på, min mardröm är att hon får tag på ett av av krypen och käkar upp den urgh och blääää, ryser bara jag tänker på det. Om ni har tips på vad man ska göra för att få bort dem så ber jag er att SNÄLLA dela med er av dessa då jag är desperat!

Nu är det läggdags och jag är säker på att de äckliga krypen kommer att besöka mig även i sömnen.

/Minerva ska fylla sin hjärna med vackra tankar innan hon sluter ögonen...

Eländiga måndag

Sällan har jag dagar fyllda av irritation och skumma händelser men idag var ett undantag. Det var en ganska så påfrestande dag och först nu har jag kunnat slappna av och ska strax gå och sova. Verkar som om människor omkring mig har blivit lite snurriga, kanske är det vädret, kanske är det måndag? Inser att jag enbart efter rubriken redan har förlorat läsare hehe. Nåja läs om min eländiga dag om ni orkar...

• Cassies lins ramlade ut i helgen - IGEN men eftersom mottagningen är stängd över helgen var vi tvungna att vänta tills idag innan vi kunde träffa läkaren. Trötta efter en sömnlös natt (C var uppe och kräktes mest hela kvällen) bar det iväg mot sjukan för att få in linsen och som vanligt vann Alf även denna match mot Cassandra och linsen, självklart blev det även lite gråt o lite bråk no biggie!

• Kom hem till ett mycket olustigt mail från en närstående person vilket gjorde mig upprörd och ledsen - ingen bra början på dagen med andra ord.

• Cassandra vägrade sova och var allmänt gnällig (egentligen inte så farligt men är man själv trött blir minsta lilla motstånd superjobbigt)

• Åkte till jobbet och hade en lagom stressig dag. En ytterst osympatisk kollega fick ett  utbrott på mig vilket resulterade i att jag fick ett utbrott tillbaka - med all rätt vill jag tillägga då jag blev anklagad för att ha begått ett misstag som senare visade sig inte var mitt fel.Skulle kunna skriva ett helt bloginlägg om detta men har redan tjatat ihjäl Gary om det så orkar inte. En sak som jag ångrar är dock att jag började grina.... efter att kollegan gått självklart! När jag blir riktigt rasande kommer de där jäkla tårarna fast jag inte är ledsen utan ARG. Pinsamt och lite jobbigt då en kvinnlig kollega kom in precis när vattenfallet började ha ha. Äsch orkar inte riktigt bry mig längre men antar att jag kommer få en och annan blick imorgon och det kommer säkerligen skvallras om mig och mina tårar under fika rasten. Jag bjuder på det :)

Så kära läsare nu har jag klagat färdigt och lovar att bjuda på mer intressant och rolig läsning inom snar framtid.

/Minerva går och lägger sig och ska imorgon vakna lycklig och utvilad!

TGIF

Åh äntligen fredag! Känns som om denna vecka har varit väldigt lååång, tycker ni inte? Ser fram emot helgen då jag har hört rykten om att det ska bli fint väder...

Dagen började med en snabbundersökning av Cassies ögon på Mölndals sjukhus och för att fatta mig kort angående detta (känner att jag tjatar om dessa ögon hehe) så vill jag meddela att allt ser bra ut!

Har de senaste dagarna haft mycket svårt för att sova ordentligt om nätterna och jag vaknar hela tiden och känner mig allmänt rastlös. Idag fick jag reda på att det har varit fullmåne några nätter i rad vilket alltid har påverkat mig. Känner ni av det? Häftigt att månens gravitationskraft kan påverka lilla människan :)

Fundera på om jag ska dela med mig lite av min och Garys vardagsdramatik till er... mjah... eh... OK!

Det gäller nattsömnen, inte min, inte Garys men Cassandras. Tyvärr har jag kommit fram till att det är Cassandra som bestämmer i mitt hem, förr var det jag men nu har hon fått ta över detta ansvar. Gary och jag är oense angående Cassandras sömn. Han vill att hon ska sova i sin spjälsäng i sitt rum, problemet är att Cassie inte vill sova själv i ett rum eller i en spjälsäng... eftersom jag vill vara henne till lags (ehm... på gott och ont) har hon fått sova i min och Garys säng. Cassie har växt ganska mycket över sommaren och är inte lika mini som hon var när vi började med detta så nu har det börjat bli problem... Gary får inte plats i sängen längre (sorry babe) och han har börjat sova i vardagsrummet på soffan (jag veeet, jag är en elak fru!). Under flera månader var Cassie sjuk och hade ont i magen vilket gjorde att hon fick sova hos oss men nu har det blivit mer en vana än att hon fortfarande har ont dock är det svårt att bryta vanor. Hur gör ni? Det måste bli ändring på detta snart för Garys rygg håller på att paja.



sleeping beauty - så länge hon får sova i mammas säng!


/Minerva vill ha en glad Cassandra och en glad Gary... kan man få allt?