Julen firades tillsammans med familj i Göteborg och jag mådde förvånansvärt bra! Illamåendet hade äntligen lagt sig och jag försökte att inte tänka så mycket på skumma njurbäcken och ultraljud. Tankar på att något skulle vara fel fanns dock kvar i mitt huvud men jag försökte att slappna av, det hjälpte dock inte att konstant höra min mor säga saker som ”din mage är sååå liten! Jag var aaaldrig så liten när jag var i den veckan… du måste äta Minerva, du måste tvinga dig själv att äta meeer!!”
I januari hade jag ännu en tid för ett ultraljud och självklart var jag supernervös… skulle de säga att njurbäckenet hade vidgats ytterligare? Vad innebar det i så fall? Läkaren vi träffade var en karismatisk människa och tog min oro på fullaste allvar och utförde en grundlig undersökning. Hans slutsats blev att blodflöde till hjärna och hjärta var i obalans samt att njurbäckenet mycket riktigt hade vidgats ytterligare… han instämde även med min mor angående magens storlek och nämnde att jag borde gå på täta kontroller för att övervaka tillväxten m.m. JOBBIGT!!!!
Självklart var jag inställd på att allt inte skulle se bra ut eftersom jag har tendensen att förvänta mig det värsta för att kanske bli överraskad med det motsatta… så blev det alltså inte denna gång. Min man och jag frågade dock läkaren vad allt detta innebar och om han ansåg att det kunde vara någon anledning till oro för någon kromosom avvikelse eller annan sjukdom. Även denna läkare ansåg inte att vi behövde oroa oss eftersom blodflödet inte var i en akut obalans dock ville han att jag skulle komma tillbaka efter ett par veckor igen för att vara på säkra sidan.
Jag känner mig lite lurad av hela graviditetsgrejen eftersom jag aldrig hann njuta av att vara just gravid… istället fylldes tiden med täta kontroller och konstant oro och ångest inför alla läkartider och undersökningar. Allt som allt hann jag med att träffa 5 olika läkare innan jag till slut blev inlagd på Danderyds sjukhus. Läkaren som rekommenderade detta var en snäll och empatisk kvinna som förstod att jag inte alls ville ligga på sjukhus och våndas men propsade ändå på att det skulle vara lättare för både mig och min man om jag fanns på sjukhuset om något hände samt att det förenklade hela proceduren med undersökningar som skulle ske varje dag (CTG, ultraljud m.m.). Hade inget annat val än att göra som de sa men det kändes underligt att vara inlagd tillsammans med gravida kvinnor som led av preeklamsi och andra "riktiga" besvär. Jag mådde ju inte direkt dåligt och kände inte av att flödet var i obalans samtidigt märktes det knappt att jag var gravid eftersom magen var så liten!
Väntan på att bli hemskickad var outhärdlig! Jag var beredd på att rymma efter 2 veckor och ville inte alls vara kvar på Danderyd… alla var trevliga och gulliga men efter ett tag blir man tokig på alla undersökningar och annat tjafs! Samma dag som jag förberedde min rymning (jag hade övertalat Gary att hjälpa mig med detta haha) hade jag ett till ultraljud inbokat och jag bestämde mig för att åka hem direkt efter att jag hade varit där. Så blev det inte… läkaren sa att flödet nu hade nått en kritisk punkt och att Cassie inte rörde sig (det gjorde hon visst det, jag kände ju det!!) och att han nu även oroade sig för att det inte fanns tillräckligt med fostervatten för henne att simma omkring i!? AKUT KEJSARSNITT blev domen…
Jag tog beskedet med ett lugnt yttre men mitt inre var i kaos, Gary känner mig innan och utan och visste att jag skulle bryta ihop när som helst men det gjorde jag inte. Jag var lugn som en filbunke konstigt nog. Läkaren bad mig att inte äta något eftersom han trodde att jag kunde bli snittad samma kväll. När jag var tillbaka på avdelningen igen kände jag paniken komma, jag hade aldrig blivit opererad förut och var lite nervös för att något skulle gå fel. Jag ringde familjen som grät och var alldeles till sig med oro men det var utom någons kontroll nu och jag var tvungen att förlita mig på kirurger och annan personal. Gary blev helt hispig och sprang runt som en ”headless chicken” haha en undersköterska som tog hand om mig tyckte att han skulle åka i väg en sväng och ge mig lite andrum dock formulerade hon det på ett annat sätt "åk till Mörby centrum och köp lite prematur kläder till er bebis" sagt och gjort, Gary åkte iväg. När han kom tillbaka var han ännu mer hispig eftersom han hade sprungit omkring inne på Mörby centrum som en besatt människa och ropat "kläder...KLÄDER.. prematur kläder!!" en Securitas vakt hade stoppat honom eftersom han hade betett sig så konstigt, till slut hade han dock fått hjälp av en snäll själ på H & M och fick med sig ett par söta plagg till lilla Cassie.
Operationsdags...
fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar