Baby-lycka! (och lite nostalgi)

INTE för mig men för en av mina närmaste vänner Vanessa!!! Åh jag är så glad för hennes skull och började grina när hon ringde och berättade de fin fina nyheterna (jag är en "wet blanket" enligt min man hehe). Fattar dock inte hur hon kunde hålla tyst om det i 13 veckor!? Själv hade man ju självklart skrikit det från balkongen... eller kanske inte men 13 veckor är för mig lika länge som flera år!


Jag träffade Van 1997 i London på en av de (just då) hetaste klubbarna - Barrumba, jag hade nyligen flyttat dit och börjat plugga men blev snabbt beroende av staden och kunde inte tänka mig att bo i en annan stad än just London. Egentligen vet jag inte varför Barrumba blev ett stamhak för mig, kanske var det folket, musiken eller läget... i alla fall, satt och tog en öl tillsammans med en klasskamrat en helt vanlig måndag kväll när en lång snygg brunett kommer fram och pekar på mig och frågar: "are you from Sveeeden?", nu kanske jag ska berätta att under nästan hela min vistelse i London (4 år) höll jag mig borta från svenskar i allmänhet, hade väl egentligen inget personligt emot dem dock var ju anledningen till min resa att komma bort från Sverige ett litet tag och beblanda med med Londoners. Det visade sig dock att Van och jag var från samma stad och hade samma musiksmak och andra intressen vilket gjorde att hon snabbt blev en av de finaste vännerna jag någonsin har haft! Jag övergav staden 4 år senare och hon stannade i 6 år till men av en ren slump hamnade vi båda i Stockholm vilket gjorde att jag återigen kunde umgås med henne :)


Det första året i Stockholm var väldigt jobbigt dels för att jag hade påbörjat en väldigt krävande utbildning och dels för att min man bodde på Nordirland. Som tur var hade jag som sagt Van som gav mig moraliskt stöd, uppmuntran och agerade som min bästa party partner. Det fina med Vanessa är (även) att hon är så himla ödmjuk, rolig och spontan! 


När Cassie föddes gick inget som planerat och jag fick veta att hon hade Trisomi 21 - Down Syndrom (som då var det värsta beskedet jag kunde få) och en massa andra tråkigheter som skulle inkludera operationer m.m. - detta kommer jag att gå in mer på vid ett annat tillfälle eftersom jag har lovat att berätta Cassandras hela historia men detta inlägg tillägnas Vanessa vilket gör att jag ska hålla mig till det väsentliga. - Jag bröt ihop fullständigt och avskärmade mig totalt från omvärlden och berättade enbart för 2 vänner. En av dessa kunde inte ge mig stöd och visste inte hur hon skulle reagera och valde att göra ingenting och det är just vad hon är för mig idag... ingenting. Den andra var självfallet Vanessa och som alltid visste hon precis vad hon skulle säga och göra för att få mig att känna att allt skulle ordna sig. Jag är henne evigt tacksam och så stolt att jag kan kalla henne min vän.


/M.C sitter och ler när hon tänker på små bebisar och finaste vännen Van.